Om boken: år / Öknen stank av kadaver. Solen hängde över huvudet, svullen och fet, som den där polska horan i Red Creek. Jag svettades under de heta strålarna inte mindre än i sällskap med den horan. Det var kvavt, som om det fanns varm soppa istället för luft, och värmen gjorde stanken helt outhärdlig. Våra smutsiga näsdukar, täckta med blodiga fläckar och beströdda med sand, hjälpte inte, och de stank ännu värre än något annat. I själva verket var det inte själva öknen som stank, utan de döda varelserna som jagade oss. Vi har rymt i flera dagar nu. Ingen hade någon aning om vart vi var på väg. Först åkte en guide vid namn Leipo med oss, men den andra dagen dog han i en hjärtattack, och vi satte en kula i hans huvud tills han återuppstod. Vi visste inte om infektionen påverkade de som dog av naturliga orsaker, men vi bestämde oss för att inte riskera det. Sedan dess har vi följt solen, tittat in i den öde horisonten och drömt om att se åtminstone något annat än evig sand och döda varelser. Våra flaskor var tomma, våra magar också. På dagen brände solen oss, på natten frös vi.